Ser du mig?

Se på mig
Hör på mig
Vill du veta av mig ens
Jag är här, jag står kvar,
med allt jag har att ge
Så lämna mig inte kvar
Ser du mig, hör du mig
Ville du någonsin ha mig

Öppna sinnet, salt på såret
Ingen vill veta
Ingen vill höra
Att försvinna låter allt lockande

Ta på mig
Le mot mig
Finnas där vid min sida
Jag kedjar dig vid min sida
Av kedjor som aldrig vill brytas
För viljan är starkare än lyckan, än kärleken
Och vill jag så kan jag
Känslor som höjs och svalnar
Finns det en mening med min smärta
Ska jag prisa och lova
Dig som aldrig brytt

Tomma känslor, ingen smärta längre
Smärtan har runnit ut
Finns bara jag nu
Finns inget vi
Finns inget annat än tomhet
se mig
hör mig
förlåt mig

Gävle igen och en pjäs om apati

Igår satt man igenom en pjäs som heter Apatiska för nybörjare. En härlig pjäs som både är skojig men förlorar ändå inte sorgen på grund av det. Det är en sorglig berättelse om två aspekter i Sverige. De asylsökande och de tjänstemän som tar besluten.

Ska sitta igenom nu ett eftersamtal om pjäsen. Ska bli intressant att höra om och kanske säger man något själv.

Teatern vi var i är en gammal väldekorerad byggnad med vackra detaljer och en känsla av historia.

Jag älskar bu förtiden att gå på teater, jämnfört med en film så kände jag mig inte för att gå ut eller hoppa över en scene. Alla scener i en pjäs är viktiga och håller mig trollbunden vid varje ord. Ska försöka gå på teater oftare nu istället för bio.
Bio för mig nu är över hundra kronor för att se något fjantigt eller något med 3D effekt med en pjäs känns det ok för det känns som man har en del i historien. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre men på en pjäs kan man se hur folk måste gå in i en karaktär när den är på scen. Men på film är det inte samma sak. Där kan man ibland, tycker jag, inte ens se någon bry sig om att spela en annan människa.

Kort och gott så ska jag nog göra så att jag går mer på teater snarare än på bio. För i längden känner jag att en teaterpjäs är verkligen ens alldeles egen upplevelse.